Föreliggande material har välvilligt ställts till förfogande av
- Sällskapet Castellanernas forskargrupp
- Lars Dreje (Karlshamniana 2002)
- Karlshamns Museum
och för detta tackar vi varmt.

Gun och Ingemar Mattsson Mörrum har också lämnat ett bidrag


Boön

Stenbrytning
Skeppsvarvet                 

Lotsstationen
Sternö
Helenebergsvarvet
Stenindustrin
Bildarkiv

Blekingska historier
Följ med på en guidad tur runt Boön.
Klicka för närmare information.

 Boön

Boön, som en gång liksom Blekinge tillhörde Danmark, är historisk mark.  År 1658 var kriget mellan Sverige och Danmark över och freden i Roskilde slute.
Till dessa nyvunna områden kom Sveriges dåvarande kung Karl X Gustaf, tillsammans med sin generalkvartermästare Erik Dahlberg.
Kanske var det här på Boön de båda stod och blickade in mot fiske-samhället Bodekull, som efter Ronneby var Blekinges viktigaste utskeppningshamn och som på kungens order kom att bli staden Karlshamn.
På Boöns insida och norrut finns det en väl skyddad plats för en örlogsflotta i vinterkvarter — med en nästan isfri hamn. Här kunde fartygen segla ut tidigt om våren, för att med gynnsamma vindar upp-rätthålla makten över Östersjön.

Idag vet vi att det inte blev så. Kungen avled år 1660 och hans planer på en örlogshamn på Boön skrinlades. Men hans order att på Boön anlägga skeppsvarv och en skans till dess och stadens försvar, genomfördes.

Av dessa återstår idag inte mycket.
Raserade och överväxta av vegetation, endast som tysta minnen från gångna tider.

Mera synligt är begravningsplatsen för garnisionen på Kastellet — några gravhällar med ännu läsliga inskriptioner omgärdade av en vacker stenmur. Kulsprutefort påminner om senare tiders ofredsår.

Här på Boön har människor haft sin utkomst. Stengärdesgårdar minner om gränser till odlad mark och stenskravel som stenhuggarnas hårda slit.
Vid vattenbrynet, i en skyddad vik, ligger fortfarande stenkåsarna, som en gång varit tilläggsplatser för lotsarnas båtar.

Idag är Boön en plats för rekreation. De mjukt avslipade klipphällarna inbjuder till ett behagligt badliv och sedan ön fått fast förbindelse med Sternölandet via en bro, är det många som tar sig hit ut.

Tillbaka

 Sternö

Sternö är en halvö som skjuter ut i havet alldeles väster om Mieåns utlopp i Östersjön.
Enligt jordabalken av år 1585 hette den Stiernöö, men 1591 ändrades namnet till Sternö.
När man kommer sjöledes österifrån, ser konturerna av Sternö ut som en kamel med sina två pucklar.
Den norra puckeln kallas "Höga rör" och är ett mäktigt gravröse till minne av en stor hövding, troligen under bronsåldern, tusen år f Kr. Man tror att hövdingen hette Stie.
Den södra puckeln kallas "Bålabacken" och platsen kan ha använts för att tända bål för att vägleda (eller missleda) båtar.
År 1679 lär en engelsk brigg med namnet Altáre ha bålats upp, så att den strandade vid den plats, där Altare hall nu ligger. Fyra personer räddades av vilka tre stannade och blev bofasta.

Tillbaka

 Bildarkiv

 

Om du tycker att bilden blir för liten när du klickar på den så använder du troligen Internet Explorer.
Klicka då på VERKTYG, därefter på INTERNET-ALTERNATIV och sen på AVANCERAT. Där tar du bort bocken mittför "Aktivera automatiskt storleksändring för bilder"

 

Bilder från Boön
  
 
Bilder från Sternö

Karta 

Draget   
 
Sutudden     
 
Helenebergsvarvet
Stenbrott
 

Sternö 1981
Ett bidrag från Gun och Ingemar Mattsson, Mörrum


Bilden är tagen i decamber 1981, när vi fortfarande ägde galeasen ”Ellen” ex. ”William”, byggd 1898 på Thurø i närheten av Svendborg i Danmark.

Klicka på bilden och läs mer.

 

Här några fina foton tagna av Erik Liljeroth.
Publicerade i "Blekinge, ett bildverk" med undertiteln "Bleking av idag"
 
Hanö
Bildtext  
 
Sternö

Bildtext
Bildtext
Östra piren   v
Bildtext    

Tillbaka  

 Blekingska historier


Stenhuggarliv på 1890-talet
Någon dag på sommaren 1894 kommo tvenne stenhuggare något onyktra på hemväg från Karlshamn i ordväxling med varandra, vilket urartade till ett litet begynnande slagsmål, då en kollega kom till och uppmanade slags-kämparna att "hålla sig lugna".
När de bålda kämparna, Alfred och Emil, ej ens efter en andra tillsägelse lugnade sig, tog den fredsstiftande fatt i Emil och svängde runt med honom så att Alfred fick en omild törn och hamnade  vid sidan av vägen i gropen, närmare bestämt i ett nässelstånd.
Efter några ögonblick tittar Alfred upp ur nässlorna och säger argt:
— Din dj-l, ska du slå mej med Emel!


"Hälsa pöjkarna!"
Mor Anna blev intagen på lasarettet och skulle få sitt nödvändiga bad, det första hon fått i ett badkar.
Med aningar att det värsta skulle hända henne knäppte hon ihop händerna och sa:
— Ske Guds vilja, hälsa pöjkarna därhemma.


En till
Den gamle skepparen intervjuas inför 75-årsdagen.
— Nå, vad är det värsta kapten varit med om?
— Det var väl den gången ja höll på att drunkna.
— Berätta närmare. När var det å hur geck dä te.
— Jo ja kom på Karlshamns lasarett en gång å dom stoppa ner mej i ett stort kar å dä va alldeles fullt mä vann.


Gammal är äldst
Ett par mindre befarna fiskare hade förirrat sig in på Helleviks sommarrestaurant och fått hummer, varpå vaktmästaren ställer fram sköljkoppar.
— Va i all värdna ska vi mä vanlit vann te? sade den ene.
— Att tvätta händerna i, sade kyparen lugnt.
— Däa sea du, sade den andre. Pau domma frauger fåa man domma svar.


Det farligaste
En gammal gumma frågade deltagande en sjöman:
— Tycker ni inte, att det är många faror, som ständigt lura på sjömännen?
— Jo, det kan frun ha rätt i, men det är inte så ofta som vi ligger i hamn.


.. och en relischöser...
Socknens kvickhuvud beslöt en gång att sätta prästen på det hala.
— Säj mej pastorn, sade han, vilket under som var störst, att Elias for opp te himlen i ein brinnande vagn, ella att han ente brände opp böxerna på kuppen?
— Vida större under än dessa, sade prästen, har kommit till vår kännedom. Så talade exempelvis Bileams åsna utan att ha blivit tillfrågad.

Tillbaka

(Blekingehistorier, Wahlstrand & Widstrand, 1947)

Uppdaterad 2 sep, 2008